Ett nytt hem blev räddningen

I takt med att mängden dofter och andra kemiska ämnen i luften ökar i samhället blir det också allt svårare för personer med doftöverkänslighet att ha en fungerande vardag. Vid doftöverkänslighet reagerar man på dofter, lukter och produkter som de flesta tål och inte får problem av. Det kan till exempel vara parfym i olika former, doftande blommor, rengöringsmedel, tvättmedel och nytryckta tidningar. Det här skriver 1177 Vårdguiden på sin hemsida.

Där kan man också läsa att symtomens styrka varierar från person till person och kan inkludera nysningar, hosta, heshet och tryck eller smärta över bröstet. Andra symtom kan vara till exempel ont i huvudet, trötthet, svettningar, illamående och svårigheter att koncentrera sig.

Det finns ingen behandling mot doftöverkänslighet, men man kan minska besvären genom att undvika sådana miljöer och produkter som man reagerar på, skriver 1177 Vårdguiden på hemsidan.

Lena och Leif berättar att de har något så ovanligt som ett formaldehydfritt kök. Det har de lyckats med bland annat genom att bygga inredningen till köksskåpen själva i metall och att inte ha några innerskåp. Foto: David Nyberg

En person som har gjort just det, och med gott resultat dessutom, är Lena Munkhammar. Efter 40 år som doftöverkänslig mår hon nu bättre än hon gjort på väldigt länge. Anledningen till den förbättrade livskvaliteten är enligt Lena att hon tillsammans med hennes man Leif Berglund har byggt ett hälsovänligt och doftfritt hus på en plats med ren och frisk luft. De bygger själva och är inte helt klara med alla detaljer än, men de flyttade ändå in redan för två år sedan och sedan dess har Lenas hälsa successivt blivit allt bättre. För att dela med sig av sina erfarenheter till andra doftöverkänsliga som bygger hus driver de bloggen Bygg för hälsan.

Västsverige träffar Lena och Leif vid deras specialbyggda hus i skogen strax utanför Gnesta fem mil sydväst om Stockholm. De berättar att Lena inte bara nu mår bättre när hon är i den doftfria miljön hemma på gården, utan att hon även tål miljöer med mycket dofter bättre än tidigare.

– Igår var vi till exempel inne i stan, med allt som det innebär med personer som man möter på gatan fullt med parfym på sig och affärer med olika dofter. Hade det varit för två år sedan bara och vi hade gjort samma sak, då hade jag inte kunnat sitta här och prata idag. Då hade jag varit helt utslagen även så här dagen efter utflykten in till stan och hjärnan hade inte fungerat alls, säger Lena.

Lena berättar att hennes hälsa förbättrats kraftigt sedan de flyttade in i det doftfria huset för två år sedan. Foto: David Nyberg

De förklarar att Lena nu kan vistas längre tid på platser med mycket dofter innan symtomen kommer, och att symtomen inte heller blir lika kraftiga.

– Det beror på att jag har fått en frizon och ett andrum här på gården där jag kan må bra. Där jag kan komma ned till noll vad gäller exponering för dofter. Så att jag kan fylla på med ny kraft och energi som gör att jag sedan kan vistas längre tid i sämre miljöer utan att bli dålig.

– Häromdagen klippte jag gräsmattan och det har jag inte kunnat göra på många, många år på grund av gräslukten, så det var en riktigt stor seger. Jag har också varit med Leif ute i skogen och fällt träd med motorsåg och det har inte heller funkat för mig förut, för det luktar riktigt mycket när man fäller träd. Det hade aldrig gått för ett år sedan, det är ett helt nytt liv jag har fått. Nu vill man liksom ta igen alla de där åren som man inte har kunnat göra så mycket, säger Lena med ett brett leende på läpparna.

Ja, hur mycket är det du har att ta igen egentligen, hur länge har du varit doftöverkänslig?

– Jag och min dåvarande man byggde hus 1974. Sedan började jag i slutet av 70-talet att varje morgon nysa och vara jättesnuvig. Det höll på i några år innan jag på allvar började leta efter vad det kunde bero på, svarar Lena.

Nu när allt det viktigaste är klart har Lena och Leif trappat ned på husbyggartakten och ökat längden på kaffepauserna. Foto: David Nyberg

Lenas nuvarande man Leif fyller i och berättar att man i mitten av 70-talet på grund av energikrisen började bygga tätare hus. Innan dess sköttes ventilationen av husen med självdrag, och med de täta konstruktionerna blev luftombytet i många bostäder inte tillräckligt bra. Dessutom användes mer formaldehyd i spånplattorna på den tiden än idag. Kombinationen av dålig ventilation och mycket formaldehyd var inte särskilt hälsosam, förklar Leif.

Lena tar vid igen och berättar att det var hennes läkare som var den förste som uppmärksammade henne på att det troligtvis var formaldehyden som gjorde att hon blev sjuk. Innan dess hade hon ingen aning om vad som var orsaken till hennes försämrade hälsa. Lena förklarar att spånplattorna avger som mest formaldehyd när de är nya och sedan successivt emitterar allt mindre formaldehyd ju längre tiden går. Efter fem år är emissionerna från plattorna betydligt lägre än de är de första åren och hälsoriskerna med att bo i bostaden därmed inte längre lika stora. 

Problemet för Lena var att hon under de första fem åren hade hunnit få i sig så stora mängder formaldehyd att hon redan då hade utvecklat doftöverkänslighet. Det gjorde att hon inte längre bara reagerade på formaldehyd utan även på andra ämnen och i lägre halter, förklarar hon. Som en följd av doftöverkänsligheten fick Lena en begränsad tillvaro på många sätt, men hon hade ändå tillräckligt med kraft och energi för att klara av både arbetet och vardagen.

Eftersom Lena mår dåligt av trämaterial har de klinkergolv i hela huset och trappa av metall. Foto: David Nyberg

Riktigt rejält doftöverkänslig blev Lena först år 2000 i samband med en totalrenovering på hennes arbetsplats.

– De byggde om från mindre rum till öppet kontorslandskap, och när de satte igång att måla började jag må sämre. Jag kommer ihåg att när det sedan kom upp nya skrivbord, datorer och skrivare och allt sånt så kände jag de skarpa dofterna från allt det nya. Jag mådde allt sämre och så en morgon så kom jag inte ur sängen. Jag kunde inte röra mig, säger Lena.

Sedan dess har Lena på grund av doftöverkänsligheten varit först sjukskriven, och därefter sjukpensionär i sammanlagt 12 år innan hon fyllde 65 och uppnådde den vanliga pensionsåldern för tre år sedan.

Hur doftkänslig var du när det var som värst?

– Det var jättetufft, jag kunde inte gå och handla i en affär, jag kunde inte vara ute bland människor på grund av alla parfymer och andra dofter, jag kunde inte göra någonting. Jag hade alltid älskat att dansa och det kunde jag inte heller göra.

– Men efter ett tag började jag en gång i veckan att hyra en lokal som var bra för mig. Vi var ett stort dansgäng som träffades där och dansade. De fick inte ha några parfymer på sig då, det kan man ju styra när man organiserar själv. Det var där jag träffade Leif första gången, då krävde jag honom på tio kronor.

– Ja, haha, det kostade tio kronor att komma dit och dansa, för lokalhyra och fika, förklarar Leif.

Till den gamla ladan på gården bjuder de ofta in till fest med livemusik och dans, berättar Lena. Foto: David Nyberg

Efter det dröjde det inte länge förrän Lena och Leif bestämde sig för att de ville köpa ett gemensamt hus och flytta ihop. På grund av Lenas känslighet var det en utmaning att hitta något med tillräckligt bra utomhusluft. Efter mycket letande hittade de så småningom en lämplig fastighet där de bodde tillsammans och trivdes mycket bra under nästan tio års tid.

Till slut blev de dock tvungna att flytta därifrån eftersom fritidshusen alldeles i närheten började användas allt mer vintertid och värmdes upp med hjälp av vedeldning. Lena fick så svåra symtom av röken från grannarnas skorstenar att hon vintertid inte kunde gå ut i trädgården utan att ha gasmask på sig.

Efter nästan två års letande efter en lämplig ny fastighet hittade de gården som de bor på nu. Mäklaren förklarade att husen var helt nedgågna och inte var något att räkna med, utan att det var rivning och nybyggnation som gällde. Men utomhusluften på fastigheten var bra eftersom den låg mitt inne i skogen och med minimal risk för rök från grannars vedeldning. Eftersom Leif är utbildad elektriker och dessutom kan göra både rörläggning, plåtslageri, svetsning och snickerijobb blev de inte bortskrämda av att husen behövde göras om från grunden. Snarare var detta till och med en fördel för Lena och Leif.

Lena är mycket glad över sin rosa borrmaskin. Ännu gladare är hon över att hon kunnat såga brädorna till kjolen till altanen utan gasmask och helt utan att få symtom av sågspånsdammet. Foto: David Nyberg

Genom att de själva fick möjlighet att bestämma precis hur husen skulle byggas kunde de se till att endast välja material som fungerar för Lena emissionsmässigt. Det första halvåret bodde de i en husbil samtidigt som de renoverade det lilla huset. När det var färdigt flyttade de in och bodde där medan de renoverade och byggde till det stora huset. Både i det lilla och det stora huset rev de bort allting förutom timmerstockarna.

Timmerstockarna fick vara kvar i och med att de är så gamla att de därmed inte emitterar så mycket ämnen längre som Lena inte tål. Utöver timmerstockarna har de dock varit ytterst restriktiva med att sätta in nytt trä i huset, på grund av Lenas känslighet. Alla golv består av betong med golvvärme och klinker. Istället för träreglar i nya väggar och tak har de använt sig av stålkonstruktioner och innerväggarna består av dubbla gipsplattor och helt utan träskivor. Inredningen till både köksskåp och klädgarderober har Leif byggt helt i metall. Istället för garderobsdörrar har de draperier i tyg.

En fördel för Lena med att välja bort träskivor utöver träets egna emissioner är att många skivor av trämaterial även innehåller formaldehyd som Lena är extremt känslig för. Formaldehyd eller andra konserveringsmedel som Lena inte heller tål, finns också oftast i de vanliga traditionella isoleringarna, så de har de också valt bort.

– Att vi hittade den isoleringen som vi valde att använda är egentligen den viktigaste biten i hela huset. Det är en isolering som används mycket på industrier och som är lufttät men som släpper igenom fukt. Det gör att man kan lägga den direkt mot träet utan att skada. Så vi har ingen plast, ingenstans där man stänger in fukt och riskerar mögeltillväxt, säger Leif.

På vinden syns den doftfria isoleringen som ligger direkt mot de gamla timmerstockarna. Foto: David Nyberg

– Dessutom innehåller den varken formaldehyd eller andra ämnen som Lena inte tål. De kommer hit och sprutar ett skikt på två millimeter och sen expanderar det som en lavin så att man ser hur det växer ut och fyller väggarna, istället för traditionell isolering. Sen skär man av det som kommer utanför reglarna med en lång kniv och sätter upp gipsplattorna som vanligt.

Hur gjorde ni för att komma på vilka material ni skulle bygga med?

– Vi har testat oss fram med Lena som försöksdjur. Alla är olika och är känsliga för olika saker, det enda som är intressant för oss är ju vad som fungerar för Lena. Isoleringen fick vi en stor bit av på en byggmässa som vi var på. Den delade jag på mitten så att vi skulle få en färsk snittyta och så hängde jag den ovanför Lena inne i husbilen och sen sov vi där hela natten. På morgonen tittade jag på Lena och konstaterade att, ja, hon ser ju rätt bra ut, så då kunde vi använda den, säger Leif och skrattar.