Tillväxtens gränser fyller femtio

Temat på rapporten är hur vi kan uppnå hygglig välfärd och välbefinnande åt 9-10 miljarder människor i slutet av seklet utan att spränga planetens gränser, meddelar Anders Wijkman, hedersordförande i Romklubben och delaktig i arbetet med att skriva rapporten.

Han berättar att planen är att den ska publiceras i samband med det internationella FN-mötet Stockholm+50 som Sverige arrangerar 2-3 juni 2022.

Syftet med konferensen är att bidra till att öka takten i genomförandet av de globala hållbarhetsmålen och att främja en hållbar återhämtning efter pandemin. Mötet blir också ett sätt att högtidlighålla att det då gått 50 år sedan FN:s första miljökonferens Stockholmskonferensen ägde rum 1972.

Detta var alltså samma år som Romklubbens rapport Tillväxtens gränser publicerades. Boken har sedan dess översatts till runt 30 språk och sålts i mer än 30 miljoner exemplar.

– Det den sa var egentligen att man inte kan låta den materiella konsumtionen växa oändligt på en ändlig planet. Det går helt enkelt inte, eftersom den kräver mer och mer energi och material och skapar avfall och föroreningar som förstör vitala ekosystem och destabiliserar klimatet, säger Anders Wijkman som menar att huvudbudskapet från 1972 är ännu mer aktuellt idag än det var då.

– Rapporten blev sågad vid fotknölarna av framför allt ekonomer som sa vi människor är så smarta att innovation och ny teknik kommer att lösa problemen.

Boken Tillväxtens gränser från 1972. Foto: David Nyberg

Han nämner att bara sedan han själv föddes 1944 har världens befolkning gått från två och en halv miljarder till nära åtta miljarder, och att världsekonomin under samma period har fördubblats flera gånger om. Samtidigt som enorma arealer av vad som tidigare var vildmark med rik biologisk mångfald har förvandlats till artfattiga jordbruksmarker och trädplantager.

– Men det värsta är att trots att vi är i det här läget idag där vi överutnyttjar viktiga ekosystem, utrotar arter och destabiliserar klimatet så lever ändå halva världens befolkning i stor fattigdom.

Att fortsätta så här med enorma skillnader mellan fattiga och rika menar Anders Wijkman är helt otänkbart.

– Antingen blir det en omfördelning av resurserna på organiserad väg eller så blir det väl genom krig. Men att tänka sig att vi bara skulle fortsätta som hittills är svårt att tänka sig. Dessutom kommer det naturligtvis att bli omfattande folkvandringar också som en följd av klimatförändringen.

Anders Wijkman menar att en viktig del i varför det blivit som det blivit med ekonomisk ojämlikhet och miljöförstöring hänger ihop med hur det ekonomiska systemet ser ut. Med alldeles för mycket fokus på ökad produktion i form av BNP och att ekonomin hela tiden måste växa, utan att bry sig tillräckligt om kvalitén och fördelningen.

– Problemet är att de som styr världen idag, ekonomerna, som sitter på de viktiga positionerna i banker, finansministerier och så vidare, aldrig lärt sig hur naturen fungerar.

– De har lagt en ekonomisk modell ovanpå naturen, och de flesta verkar tro att naturen är som en konstant, men det är den ju inte. Man kunde tänka så när vi var få människor och produktionen var liten. Då tycktes planeten oändligt stor, men det är den ju inte längre.

För att vända trenden menar han att vi måste börja mäta och sträva efter andra mål än ekonomisk tillväxt. Att vi behöver gå från kvantitativa till kvalitativa mål. Som god hälsa, kultur och utbildning, friska ekosystem, stabilt klimat och meningsfulla jobb. Låginkomstländerna behöver materiell tillväxt för att bygga bort fattigdomen men i vår del av världen kan vi fokusera på annat och minska jakten på virgina råvaror.

– Att alla ska tjäna så mycket pengar som möjligt, ha en så hög materiell konsumtion som möjligt och kunna resa vart som helst, det håller ju inte. Livskvalitet består av så mycket mer.

Anders Wijkman, hedersordförande i Romklubben. Foto: David Nyberg

Anders Wijkman anser också att vi måste uppmärksamma det faktum att några få procent av värdens befolkning, de med de allra högsta inkomsterna och förmögenheterna, svarar för en betydande del av den totala miljöbelastningen.

– Men det där talar vi tyst om, för då ger vi oss på människans frihet. Så det här är laddade frågor.

Som exempel nämner han att den rikaste procenten av världens befolkning genererar i snitt sju till åtta hundra ton koldioxid per person och år. Vilket de lyckas med genom att till exempel ha många olika bostäder och ofta resa med flyg eller stora och snabba båtar och bilar.

– I Sverige ligger vi på i snitt runt tio, elva ton per person om vi räknar in konsumtionsutsläppen, och vi ska ner till mellan ett och två ton. Men även i Sverige skiljer sig utsläppen kraftigt åt. De med hög köpkraft har långt högre utsläpp än genomsnittet.

Inte bara de allra rikaste i världen, utan också väldigt många fler, inklusive många svenskar, behöver alltså minska sin klimat- och miljöpåverkan kraftigt.

För att vi lättare ska kunna ta till oss och acceptera detta menar Anders Wijkman att det är viktigt att vi förstår att livskvalitet är väldigt mycket mer än bara materiell konsumtion.

– Så fort man blir sjuk eller drabbas av någon annan kris i sitt liv så inser man att det är andra saker än att köpa prylar som är det viktiga i livet. Men ändå har vi någon slags fixering vid konsumtionen.

I och med den snabba utbyggnaden av solkraft och vindkraft, i kombination med lagringsteknik, anser Anders Wijkman att tekniken finns för att fasa ut användningen av fossila bränslen och på så sätt få bort den största källan till växthusgaser.

– När det gäller miljöbelastningen i stort är det däremot inte lika lätt, för det handlar inte bara om klimatet, utan också om haven, skogarna, jordbruksmarken, den biologiska mångfalden och vattenresurserna, det är ju så många områden där den samlade belastningen är för stor.

Mänsklighetens konsumtion påverkar allt från klimatet till den biologiska mångfalden. Foto: David Nyberg

Precis som i Romklubbens rapport Tillväxtens gränser från 1972 tas det ett helhetsgrepp även i den stora nya rapporten som Romklubben skriver på till 50-årsjubileet tillsammans med bland andra Potsdaminstitutet och Stockholm Resilience Center, inom projektet Earth4All.

– Där har vi identifierat fem viktiga ”turnarounds” som bör hända, säger Anders Wijkman.

– Det första är att göra om energisystemet, och det är ju på gång även om det går för långsamt och kanske inte hinner fram i tid.

– Det andra är att göra om hela livsmedelsproduktionen. För vi har ju bränt ut jordarna genom massiv konstgödning och spridning av växtgifter under 50-60 år. Vi har fått höga skördar, men vi har samtidigt utarmat systemet.

För att rätta till detta menar Anders Wijkman att vi måste byta till metoder som tar betydligt bättre hand om odlingsmarken, så kallat regenerative agriculture. Som att så utan att plöja och att se till att jorden aldrig ligger bar utan att den alltid är täckt av en fång- eller mellangröda. För att på så sätt successivt bygga upp jorden igen med bland annat kraftigare rotsystem och inlagring av kol.

– Det tredje är att göra något åt den oerhört ojämlika fördelningen av resurserna, där en procent i toppen blir allt rikare samtidigt som stora delar av mänskligheten står och stampar eller faller bakåt.

– Det fjärde är att hjälpa fattiga länder till en hygglig utveckling. Med ordentligt riktat stöd till framför allt rätt typ av teknikinvesteringar, för att de inte ska fastna i kol, olja och gas.

Anders Wijkman påminner om att den rika delen av världen använde billig energi i form av kol, olja och gas under 100-150 år för att bygga upp vårt samhälle, och att vi inte hade varit där vi är idag utan den.

När vi nu kräver att de länder som är fattiga idag inte ska göra på samma sätt som vi gjorde, måste vi hjälpa dem betydligt mer än vad vi gjort hittills, för att få tillgång till energi men utan att fastna i kolfällan. Han anser att stödet till alternativ energi i u-länderna minst bör femdubblas.

– Det femte och sista är det som handlar om stöd främst till kvinnor. Det vill säga att utbilda unga flickor och att satsa på reproduktiv hälsa, inklusive familjeplanering i de fattiga länderna så att andelen oönskade barn minskar. En effekt blir att folkökningen bromsas upp.

Anders Wijkman menar att den snabba utvecklingen av vind- och solkraft och energilagring gör att tekniken nu finns för att fasa ut användningen av kol, olja och naturgas. Foto: David Nyberg

Han menar att även om de här fattiga länderna med högt barnafödande har låga utsläpp idag så kommer utsläppen att öka på sikt i takt med att levnadsstandarden ökar.

– Naturligtvis är det mycket lättare att klara de utmaningar världen står inför om vi är nio miljarder människor i slutet av seklet än om vi är elva, och nu är vi på väg mot elva. Befolkningen ökar med drygt 80 miljoner människor varje år.

Går det att göra allt det här inom det nuvarande ekonomiska systemet eller krävs det ett totalt nytänk?

– Man måste göra något åt att det fortfarande är okej att tjäna snabba pengar på att förstöra planeten. Man måste också beskatta uttag från naturen, som brytning av metaller och mineraler, betydligt mer. Idag kostar det nästan ingenting att påverka naturen, men däremot har vi hög skatt på arbetskraft.

Genom att flytta över skatt från arbete till miljöskadlig verksamhet menar Anders Wijkman att samhället skulle gå mot en cirkulär ekonomi med mer återanvändning och återvinning med mindre behov av att ständigt plocka ut nya jungfruliga råvaror från naturen. Idag är jungfruliga råvaror oftast billigare än återvunna och det menar han att vi måste ändra på.

– Då skulle vi få produkter med längre livslängd och troligtvis mer uthyrning i stället för försäljning av produkter. Att köpa och slänga har ingenting med levnadsstandard att göra. Det är en fördel för alla att bevara saker längre och sedan återvinna och återanvända, säger Anders Wijkman.

– Men allt handlar om vad som är viktigt i livet. Så att vi börjar mäta och sträva efter rätt saker. Mäter vi fel saker så blir också fel saker gjorda.

Han nämner att Nya Zeeland, Finland, Island, Skottland och Wales har kommit längst hittills på det här området, och att de har format en Wellbeing Economy Alliance, där de har gått ifrån fokus på BNP och ekonomisk tillväxt som mål för att i stället fokusera på välbefinnande i form av ett antal livskvalitetsmål.

– Sedan riktar de in politiken med budgetar och andra åtgärder mot de här specifika målen snarare än att bara satsa på produktion av precis vad som helst.