Jag var på den årliga hälsoundersökningen på företagshälsovården. Sköterskan tyckte att jag kanske skulle skaffa mig lite bättre kondition. Jag uppfyllde tydligen inte nivån för att anses vara tillräckligt tränad och i form med att säga att jag ganska nyligen lyft 150 kg i marklyft. Hon frågade om inte min PT sagt något om att jag borde träna mer kondition? Jo sa jag hon tycker att jag skall åka Vasaloppet. Jag trodde kanske att sköterskan skulle förstå att jag skojade. I stället sken hon upp som en sol och sa. ”Det är väl en jättebra idé”. Jag morrade något om att det inte alls var en bra idé men lovade att jag skulle försöka få upp pulsen lite mer regelbundet för att förbättra konditionen.
Jag tillhör personlighetstypen som ibland är lite motvals. Vill göra saker på mitt eget sätt. Ibland kan jag reta mig på att man måste göra saker med tydligt mål och mening. Varför inte ibland göra saker som är helt meningslösa? Jag har absolut inte ändrat mig gällande Vasaloppet. På sin höjd tänker jag att jag någon gång skall stå på ett par längdskidor igen. Så i stället för att sälla mig till skaran som kör Vasaloppet utan att ha tränat så har jag nu som mål att träna för att kunna köra Vasaloppet utan att göra det. Dvs att träna på något som jag aldrig kommer ha nytta av mer än i hälsoperspektiv. Jag tänker att för min hälsas skull är det bättre att träna för loppet än att faktiskt köra det. Jag vet att många blir inspirerade av att sätta ett mål som exempelvis att köra ett lopp. Jag blir snarare inspirerad av att göra något som jag inte vet måste bli bra. Sänka kraven. Slipa ner tröskeln. Så nu har jag flera veckor i rad tränat stakning på en stakmaskin. Har till och med blivit märkbart bättre på det. Jag har konstaterat att det räcker med att köra några kilometer för att bli trött och varm (och få upp pulsen). Misstänker att personer som ser mig stå där vid stakmaskinen tror att jag febrilt försöker komma i form inför skidsäsongen och kanske ett Vasalopp. Jag vet att jag har flera medstakare som har det målet. Men icke jag.
Mitt mål är att bli i Vasaloppsform och sedan kunna sitta och njuta hemma i soffan och se loppet på TV.
Köra stakmaskin kan väl inte vara roligt? Nä inte särskilt. Träning överlag tycker jag sällan är så roligt. Jag gör det ändå. Läste någonstans att det är bra på att träna på att ha tråkigt ibland. Så när det inte känns så lockande med att åka till gymmet så tänker jag att då får jag slå två flugor i en smäll och både träna på att ha tråkigt och träna musklerna i kroppen. Funkar förvånansvärt bra. Är förväntningen att det skall vara tråkigt blir man oftast överraskad av att det inte var så tråkigt. Man glömmer liksom bort att man skulle träna på att ha tråkigt också. Ett annat knep som jag brukar ta till ibland är att tänka att idag skall jag bara lattja runt på gymmet. Köra lätta vikter. Göra saker som känns lätta. Testa saker som jag inte gjort innan. Bara aktivera mig en stund i stället för att sitta still. Efter de passen brukar träningsvärken bli som värst. Jag hade visst tränat riktigt bra utan att tänka på det. Framför allt gjort nya annorlunda saker som kroppen inte var van vid.
Jag har heller ingen aning om hur snabbt jag springer. Äger ingen träningsklocka. Än mindre ett pulsband. Ibland när jag är ute och går testar jag att springa en bit. Ibland flera bitar. Jag tänker att det är bättre att springa lite än inget alls. På samma sätt som det är bättre att röra på sig lite grann än att helt sitta still.
Nu vässar jag vidare på Vasaloppsformen utan att behöva bry mig om varken skidor, stavar eller valla. Kravlöst och praktiskt.
