Stridbar och envis, lugn och vänlig. Det kan man nog säga är karakteristika som stämmer in på Ingvar Arvidsson i Bengtsfors. Han har ägnat en stor del av sitt liv åt miljöfrågorna, inte minst de som handlar om skogen. Under många år var han en av de som gick i täten för det ideella miljöarbetet i Västsverige. Han var bland annat ordförande i Naturskyddsföreningen i Norra Älvsborg och konsulent för Naturskyddsföreningen i vårt område.
– Ledaren i er tidning om att skjuta bort varg och vildsvin var helt fel. Det bästa för att minska vildsvinen är i stället att ha fler vargar, säger Ingvar Arvidsson. Det har nämligen visat sig att vargen lever till stor del av vildsvin.
Om detta finns det delade meningar.
Han menar att fler vargar också skulle göra nytta för att få till en friskare och starkare älgstam.
– På 50-talet började man med kalhyggen i skogsbruket. Det var Domänverket som drev på. Då blev det mer mat för älgarna och stammen växte. Toppen var på 80-talet, men sedan har det gått nedåt. Det blev för många älgar, de blev mindre och en del blev sjuka. Jägarna klarade inte av sitt uppdrag att genom jakt reglera älgstammen, säger Ingvar Arvidsson.
– Mer vargar skulle hjälpa jägarna genom att ta bort svaga och sjuka individer bland älgarna. Selektion är ju något som format naturen under miljoner år. Utan selektion skulle vi fortfarande varit amöbor, menar den i dag 84-årige miljökämpen.
Han föddes nämligen redan 1940 på en bondgård i skånska Gånarp utanför Ängelholm. Han var äldst av sju syskon och tänkte själv bli bonde så småningom. Efter sjuårig folkskola gick han som lantbrukselev på Weibulls som förberedelse för det yrket. Men så kom han in på Munka-Ljungby Folkhögskola, som öppnade dörren till en ny värld, inte minst med fritidsaktiviteter och kultur. Efter folkhögskolan läste han ett år i Ljungbyhed för att bli flygare. Men därefter blev det Lärarhögskolan i Kalmar och 27 år gammal var han klar folkskollärare.
– Där träffade jag också min fru och sommaren 1968 kom vi till Bengtsfors där vi fick jobb som lärare båda två, berättar Ingvar Arvidsson när vi träffas på deras torp i skogarna mellan Bäckefors och Bengtsfors.
Försurningsfrågan var kanske den största frågan på den tiden och engagerade många. 1970 bildade man Naturskyddsföreningen i Norra Älvsborg med Ingvar Arvidsson som ordförande, en post som han innehade i 20 år.
– Vi räddade Tingvallamossen från torvbrytning och DVVJ från att läggas ned, bland mycket annat, säger Ingvar Arvidsson.
1979 blev han kontaktad av en granne som hade startat biodling och som sa, att nu är det två bisamhällen som är till salu. Och Ingvar slog till och köpte dem.
– Men de var inte snälla, vi blev stuckna, berättar Ingvar.
Han hörde talas om de nordiska bina och att de var mycket snälla innan de började blandas med andra raser, som de italienska bina. Tillsammans med två biodlare i Dalsland började man avla för att få fram nordiska bin i stället. På Lurö i Vänern hade det startats en parningsstation för nordiska bin, som han började samarbeta med 1984. Trots allt arbete blev inte bina bättre och 1989 presenterade Ingvar en räddningsplan för Kurt Graaf som var sekreterare i Statens genbanksnämnd på Lantbruksstyrelsen i Jönköping.
– Det togs emot väl och Kurt Graaf återkom och frågade om jag ville ansvara för ett nationellt projekt för att rädda det nordiska biet från att dö ut, berättar Ingvar.
Så Ingvar Arvidsson tog tjänstledigt för som han trodde ett par år för att arbeta i projektet. 34 år senare har han fortfarande inte kommit tillbaka till lärarjobbet.
Idag är enligt Ingvar Arvidsson det nordiska biet räddat. Det finns cirka 2.000 bisamhällen som består av rena nordiska bin av totalt cirka 100.000 bisamhällen i Sverige.
Parningsstationen på Lurö har haft en viktig roll i arbetet och det finns också en sådan station i dag på Väderöarna. Läget på en ö med stora vatten runtomkring är ett sätt att undvika att andra bin kommer in och parar sig med de nordiska.
Ingvar Arvidsson säger att nordiska bin är snälla bin. När de blandas med andra raser blir avkommorna däremot aggressiva. Man rasbestämmer nordiska bin genom en speciell formel som ger ett värde grundat på mätningar av vingarna på biet.
– Förutom att de är snälla är de genom 1000 års utveckling i Norden anpassade till vårt klimat. De kräver inte mycket foder och ger väldigt fin honung, säger Ingvar Arvidsson.
Han är fortfarande själv biodlare och har ett 60-tal samhällen. Sommaren som gick var inte den bästa för biodling.
– Sälgdraget tidigt på våren är kanske det viktigaste och ger både pollen och nektar. Det regnade bort i år. Hallondraget kommer sedan och är viktigt för att det har nektar med hög sockerhalt. Det regnade också bort. Det var ingen honung i samhällena i juni, säger Ingvar Arvidsson.
Men i juli vände det.
– Ljungen blommade som aldrig förr och bina öste in nektar, säger han och konstaterar att det blev rätt bra till slut ändå.
Han gläds åt att biodlingen är på frammarsch genom att många nya biodlare kommer till varje år. Själv är Ingvar en flitig föredragshållare där han berättar om nordiska bin.
– Jag var nyligen i Tanum och fick då beställningar på ett antal drottningar, berättar han.
Han förmedlar 500 – 600 bidrottningar varje år.
Det nordiska biet har alltså räddats och är ett av många lyckade projekt Ingvar varit engagerad i. Pilgrimsfalken har blivit livskraftig efter stora insatser av ideella krafter runt om i Sverige och Ingvar var en av dem.
Ett projekt han arbetat i är också försöket att rädda den vitryggiga hackspetten. Men det lyckades inte här i vårt område. Sista häckningen av den arten i Dalsland ägde rum 2005.
– Det räcker inte för den vitryggiga hackspetten med ett antal reservat. Om den skall kunna leva i Sverige måste vi ha ett bättre samarbete med produktionsskogsbruket för att se till att skapa livsmiljöer som passar den fågeln, säger Ingvar Arvidsson.
På senare år har emellertid vitryggig hackspett återigen börjat häcka i Sverige. Det är vid norrlandskusten. Första året det ägde rum var det fyra häckningar av vitryggig hackspett som kommit in från Finland. I år var det så mycket som 10 häckningar.
– En positiv faktor är en stor förekomst av gråal som finns i det området, berättar Ingvar.
Det moderna skogsbruket med kalavverkningar och dessutom markberedning är enligt Ingvar roten till mycket ont i vår naturmiljö. Inte bara den vitryggiga hackspetten har försvunnit på grund av den ensidiga flora som blivit följden av att kalhyggena och den ensidiga skogsplanteringen efter dessa spridit ut sig över landet.
– Under de här 70 åren efter att Domänverket införde kalhyggen som metod i skogsbruket har denna biologiskt utarmade skog spridit ut sig i Sverige och täcker nu 50 procent av den totala skogsarealen. För varje kalavverkning som sker på tidigare hyggesfria marker försämras livsmiljön för mängder av djur och växter, säger Ingvar Arvidsson.
Han nämner tjäder och orre. Förr var det vanligt att se dessa fåglar spela under parningstiden.
– Vem ser orrspel och tjäderspel nu för tiden? Det som var vanligt förr är numera mycket sällsynt, konstaterar Ingvar.
De enligt Ingvar döda skogarna som blir följden av ensidiga planteringar efter kalhyggena menar han försämrar för många fler arter, inte minst fjärilar. Även bina har det svårare att hitta pollen och nektar i de ensidiga granplanteringarna. Två faktorer sätter Ingvar nu sitt hopp till när det gäller utvecklingen i skogen
– Nu står vårt stora hopp till EU:s restaureringslag. Enligt den skall 30 procent av den svenska skogen återställas till den naturskog den en gång var. Det behövs för att rädda och återskapa livsmiljöer för många hotade arter, säger Ingvar Arvidsson.
Dessutom hoppas han på de svenska skogsbrukarna, kanske framförallt de med mindre och medelstora skogar. Han tycker sig märka ett allt större intresse i dessa kretsar för det hyggesfria skogsbruket.
– Att avverka hyggesfritt kan förutom fördelarna för naturen också vara mer lönsamt genom att det man avverkar blir av högre kvalitet och ger ett bättre netto, även om mängden skog som avverkas blir lägre, säger Ingvar Arvidsson.
– Man får aldrig ge upp hoppet, tillägger han.
