Orden adventsmys och julsmys är frekvent förekommande. Det första ljuset är tänt i staken, man dricker en varm kopp te och njuter av något juligt fikabröd. Adventskalendrar öppnas och alla är glada och går runt med tindrande ögon. Det är så det ser ut i alla fall. Fast bakom den mysiga fasaden finns kanske något som man inte visar upp. Det lite mindre mysiga med jul och advent. I dagens krönika bjuder jag på några nedslag från mitt eget adventsmys.
Den sedvanlig elkontrollen av alla prylar som vad man minns lyste förra året men som av oklar anledning gett upp under sommarförvaringen. Årets dra åt helvetemoment blev när vi stod och försökte förstå varför 2 av 4 belysningsbollar med vardera 20 små lampor inte ville lysa. Vart skall man börja liksom? Plocka ut en och en av lamporna som sitter som berget och hoppas att man hittar det som felar? Sedan får man dåligt samvete för att det inte känns så 2024 att slänga och köpa nytt. Vi skall vara rädda om planeten osv. Sedan försöker man en stund till innan man blir irriterad och kastar skiten i högen som skall till återvinningen. Adventsmysfaktor: 0
Det årliga ställningstagandet till hur risiga elprylar man skall våga använda. Vi har hållit liv i en riktigt gammal adventsljusstake som följde med huset när vi tog över. Den har en gammal sladd med två parallella kablar som är synliga. En sådan där sladd som tydligt signalerar en ålder på typ 60 år. Den har också den klassiska täljda ojordade stickproppen. Det där lilla fixet som någon gjort för att lite snabbt rädda julfriden när den ojordade stickproppen inte passar i det nya jordade uttaget. Ljusstaken användes förra året och jag tänkte att den skall väl kunna funka ett år till utan att huset brinner ner. Så jag lirkade i den täljda gamla proppen i uttaget. Det blev disco. Ljusen blinkade och det liksom sprakade lite gott inne i själva ljusstaken. Satte ner den i fönstret och begrundade situationen en stund. Ljusen slutade blinka. Kanske skulle funka ändå? Petade till staken för att förbättra dess placering i fönstret. Nytt sprak och nya blinkningar. Varje gång man gjorde minsta lilla rörelse omkring den började det spraka och blinka. Fick lite dåligt samvete över att förkasta Margots gamla ljusstake men kändes ändå inte helt safe att ha det sprakande och blinkande spektaklet i fönstret. Så det fick bli återvinningen även där. Kände mig dock nöjd med att kunna återanvända ljusmanschetterna till min nyinköpta Toarpskrona. Adventsmysfaktor: 2 (Spänningsfaktor: 4)
Den årliga kampen med att få monterat pappersstjärnorna. Det är alltid denna helgen man saknar sin tredje hand. Precis i ögonblicket då man skall försöka knyta ihop stjärnan i spröd papp med ett litet slinkigt snöre runt sladden eller lampfoten. Det är alltid en hand för lite för att lösa det smidigt. I vissa fall har någon försökt göra en smidigare lösning med kardborreband. Jag vet inte om det blir så mycket enklare. Pappersstjärnor känns alltid som ett evigt debacle. Antal stjärnor som bränts upp i kaminen i år: 1
Absolut att advent är en mysig tid på året. Dock är insatsen ibland rätt hög innan man kan sjunka ner i soffan med sitt te och njuta av all belysning som man förhoppningsvis fått att lysa. Ibland är det viktigt att ta en paus och tänka att det blir jul ändå. Fjutta eld i kaminen med hjälp av en hopplös pappersstjärna som frestat på ens tålamod allt för mycket och ta två djupa andetag medan värmen sprider sig i rummet. Det är en sorts adventsmys det med.
Tack för att du stöttar lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
