I samband med den arabiska våren när en våg av uppror spred sig bland arabländerna runt Medelhavet, skedde detsamma i Syrien. Demonstrationer som inte åtlydde polisens order slogs ned med våld och det blev inledningen till ett väpnat motstånd mot regimen, bestående av sekulära demokratikämpar, religiösa grupperingar av olika slag, samt jihadister som ville införa kalifat med sharialagar.
Motståndsgrupperna hade tidigt framgångar, men allt eftersom diktatorn Bashar al Assad med stöd av framförallt Iran och Ryssland kunde slå tillbaka, och i takt med att rebellgrupperna började slåss inbördes lika mycket som mot regeringsstyrkorna, kunde dessa till slut återerövra den största delen av landet, inklusive i ett grymt artilleri- och bombanfall av rysk modell, landets näst största stad Aleppo.
Kvar har blivit motståndsfickor i framför allt nordvästra Syrien gränsande till Turkiet, samt i nordost mot Irak när kurder i organisationen PYK upprättat ett självstyrande område efter en blodig krigsinsats mot IS och grupper som stöds av Turkiet.
Nu har Jihadistiska grupper med bland annat rötter i terrorstämplade Al-Quaida i ett blixtangrepp trängt in i Aleppo och övertagit kommandot där och fortsatt söderut. Styrkorna är inte stora utan har uppenbarligen utnyttjat överraskningsmomentet mot en motståndare som inte varit beredd på detta.
Syrien är sedan 1970 styrt av en diktatur i form av först Hafez al Assad och senare hans son Bashar al Assad. Från frigörelsen 1940 till 1970 präglades staten av ständiga regeringskriser som avlöste varandra ungefär som i dag i Libanon. Från 1970 inleddes en period av lugn och utveckling av välståndet. Regimen var och är något så ovanligt som helt sekulär utan religiösa inslag.
Under den arabiska våren tog västregimer av olika skäl kraftigt ställning för de uppror som gjordes mot diktaturerna i Tunisien, Libyen, Egypten och så även i Syrien. I alla länder utom i Syrien kastades alla diktatorer också från sin tron. I Libyen med katastrofala följder för civilbefolkningen som nu lever i ett ständigt inbördeskrig mellan olika grupperingar, i Egypten kom Muslimska Brödraskapet till makten och ville införa sharialagar och inskränka kvinnornas rättigheter, och då gick en ny general in och tog makten som diktator. I Tunisien är man nu där också där demokratin återigen är satt på undantag.
Västs lätthet, att utan någon djupare analys av förutsättningarna för nya styrelseskick att leda dessa diktatoriskt ledda länder, helhjärtat stötta upproren och hjälpa till att störta dessa regimer kan till dels förklaras med okunskap och populism, till dels, som i Libyen av ett hat gentemot ledaren Mohammar Kadaffi som medverkat till rena terrordåd mot väst.
I Syrien har det fått till följd att till denna dag lever landet i sanktioner från väst som har gjort landet utfattigt. EU har inför en lång rad förbud mot handel, bland annat mot att köpa olja. När nu Ryssland och Iran har fullt upp med kriget i Ukraina har stödet från dessa två länder minskat.
Risken är nu stor att jihadistiska grupper med stöd av Turkiet och Saudiarabien tar makten i om inte hela så ändå mycket stora delar av Syrien. Sharialagar, inskränkningar av kvinnors rättigheter liknande Afghanistan, samt förtryck av minoritetsgrupper som kristna och olika shiamuslimska inriktningar, är att vänta i ett sådant kommande kalifat.
Utan att överdriva kan man säga att väst, med sin lättsinniga och okunniga inställning med fortsatta sanktioner som försvagat regimen i Syrien och plågat dess befolkning trots att det för länge sedan stått klart att någon demokratirörelse som skulle kunna ersätta diktaturen just nu inte finns, har banat vägen för att dessa mörka krafter i stället kommer till makten. Med omsorg om människorna som bor i det här området och för de som i miljoner flytt därifrån, borde väst i stället stötta Syrien i kampen mot jihadister och islamister.
Tack för att du stöttar lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
