Det rådande mantrat är nu att avfallsfrågan är löst. Men finansieringen hänger i allra högsta grad ihop med avfallsfrågan. Risken är vi övervältrar en jättelik kostnad på efterkommande generationer.
När regeringen 2022 meddelade sitt beslut att säga ja till slutförvar av utbränt kärnbränsle i Forsmark medgav den att det behövs mer forskning. Tveksamma medborgare lugnades med att detta bara var det första beslutet i en stegvis process. Det definitiva beslutet om stängning sköts över till den regering som då kommer att ha ansvaret. Inte förrän om 70 år ska det vara dags att slutgiltigt avgöra om slutförvarets ska stängas till för gott.
Men kärnkraftsindustrin behöver enligt lagen bara stå för kostnaderna att ta hand om avfallet medan lagret fylls på. I samma ögonblick som slutförvarets stängs går hela ansvaret över till staten. När väl slutförvaret är stängt måste det ständigt hållas under uppsikt för att kontrollera om eventuell radioaktivitet läcker ut. Och om det läcker och måste göras om? Då är det de framtida skattebetalarnas problem. Liksom kostnaderna för den ständiga bevakning som krävs för att förhindra intrång – avfallet kommer alltid att vara åtråvärt för att tillverka bomber.
Dessa kostnader borde naturligtvis också ligga på kärnkraftsindustrin och betalas av de generationer som använder kärnkraften. Att hantera ett läckande avfallslager kan bli mycket dyrt. Om kärnkraftsindustrin ska bära sina kostnader och inte skjuta över dem på våra efterkommande så måste sådana oförutsebara kostnader också tas med i beräkningen. Och då kommer elen från kärnkraft bli mycket dyr, så dyr att det blir omöjligt med ny kärnkraft.
Ska våra barn och barnbarn hata oss och förbanna – för att vi inte hade tid att besinna oss och stanna sjöng vi med Ann-Margret Dahlqvist-Ljungbergs ord i demonstrationerna 1979 inför folkomröstningen om kärnkraft. Det hjälpte inte, vi som ville stanna förlorade. Våra barn som gick med i demonstrationstågen är nu stora och även barnbarnen. De tillhör nu den generation som sitter som beslutsfattare. Och lika naivt och lättsinnigt som då skjuter de alla avgörande besluten på framtiden, på sina barn och barnbarn. Folkkampanjen mot kärnkraft lever visserligen fortfarande men det saknas en stor och välinformerad folkopinion mot kärnkraft som fanns 1979.
Kärnkraft fortsätter likväl att vara en kortsiktig och omoralisk lösning på våra energiproblem.
Lena Jarlöv, Hamburgsund
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
