I själva verket har hon till och med en gång tidigare varit kandidat till partiledarposten. Det var när efterträdaren till Maud Olofsson skulle utses. Det var då alla partier föll för frestelsen att popularisera partiledarvalet på olika sätt efter att partierna fått kritik i okunnig media om att partiledarvalen sker utan insyn.
Man hade ingen förståelse för den föreningsdemokrati som styr partierna. Där valda representanter med god kunskap om olika kandidater och med erkänt gott omdöme när det gäller att bedöma människor, i sin grupp är de bästa att avgöra vem som bäst leder just deras parti.
Det kan exempelvis inte en medlemsomröstning matcha på något sätt. Det blir lätt fel och det har inte minst Liberalerna fått erfara.
När Maud Olofsson skulle få en efterträdare utkristalliserades Anna-Karin Hatt och Annie Lööf som de två som skulle duellera om ordförandeposten. De åkte ut på turné och träffade medlemmar och press.
Själv träffade jag och intervjuade Anna-Karin Hatt när hon besökt Trollhättan den gången. Då blev hon min favorit till partiledarposten. Men Annie Lööf charmade medlemmarna mer och till slut blev det hon som blev vald. Jag tror det var synd. Det känns som att Anna-Karin Hatt hade mer stabilt hållit centerrodret i mitten av svensk politik.
Annie Lööf var med sitt tidiga partiprogramsarbete ute i den liberala ytterträsket med många förslag som gjorde att man kände susningar från Alexander Bards piska den gången och då många centerpartister satte kaffet i vrångstrupen.
När Muharrem Demirok blev ordförande gjorde han lite som Annie Lööf på slutet också gjorde några gånger, nämligen gick ut med besked om centerpolitiken utan att först förankra den i partiet. Det klarade hon med den pondus hon skaffat sig genom åren, men för Murre gick det ju inte.
Anna-Karin Hatt har nu lång erfarenhet av att leda stora organisationer som Almega och LRF och har redan förutskickat hur hon skall samla både politiker och anställda för att arbeta ihop en ny gemenskap och enighet i partiet.
Om jag får önska något är det att hon tar upp den stafettpinne som rycktes ur Muharrem Demiroks hand när han försökte ändra partiet kurs när det gäller friskolorna. Som tidigare kommunpolitiker gillade han inte den modell av friskolesystemet som bland annat innebär att kommunerna inte har något att säga till om ifall skolverket ger tillstånd till en friskola i en kommun.
Att Centerpartiet hakar på liberalerna och socialdemokraterna i deras skärpta ton mot vinstintressena i friskolorna och arbetar för att inte tillåta att aktiebolag driver friskolor. Det var det vi talade om på gräsrotsplanen när vi arbetade för friskolor en gång i tiden.
Även om inte den min önskan går i uppfyllelse så är jag säker på att Centerpartiet får glädje av två tunga namn som i dagarna blivit klara för viktiga poster i partiet, Kristina Jonäng lokalt i Uddevalla och Anna-Karin Hatt i partiet.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
