När Gunnar Eriksson gick på Ljungskile folkhögskola frågade hans gymnastiklärare om inte Gunnar skulle välja samma yrke som honom. Musikläraren däremot hade en annan plan som handlade om att Gunnar i stället borde arbeta med musik. Gunnar Eriksson berättar att han tänkte i tio sekunder och sedan dess har han ägnat även sitt yrkesliv åt musiken.
Redan dagen efter började förberedelserna för söka in till Musikhögskolan i Stockholm.
– Det var totalt omvälvande för mig som kom från Dingle och nästan bara kände till den musik som jag vuxit upp med i frikyrkan. Dessutom hände detta i slutet av 50-talet till början av 60-talet. Det var också en, för musiklivet, helt omvälvande tid. Framför allt med all den moderna musik som kom då.
Under Gunnars uppväxt fanns alltid musik omkring honom. Alla hans släktingar sjöng i kör och spelade något instrument men tankar om att göra intresset till en karriär fanns inte i familjen.
– Jag har hållit på med musik sedan jag var nyfödd i stort sett. Sedan jag var barn. I min släkt eller under min uppväxt där fanns inga yrkesmusiker. Mamma sa alltid när jag kom hem efter skolan. ”Först läxorna Gunnar och sen gitarren. Man kan inte leva på musik.” Hon var mycket positiv och uppskattade ens intresse hela tiden men de var så självklart att man inte kunde leva på det.
En slump
Att han blev just körledare och dirigent berättar Gunnar var en slump.
– 1956, när jag flyttade till Enskede, var det ett gäng utanför Missionskyrkan som frågade om jag ville leda en ungdomskör som de tänkte starta. Då sa jag att det passade bra eftersom jag precis skulle börja studera musik. Men det var mera en slump att det blev just i kör.
Gunnar växte upp i Dingle men mycket av både hans karriär och privatliv har utspelat sig i Ljungskile. Efter en tid i Stockholm så flyttade Gunnar till Ljungskile för att bli musiklärare på det ställe där allt började: Ljungskile folkhögskola. När Gunnar på sin första dag går in i matsalen en lördag eftermiddag så sitter där bara en person.
– Hon hette Anita Lundström och henne gifte jag mig med sen. Hon var biologilärare på skolan. Jag kan tänka mig att jag blev såpass intresserad att jag hycklade intresse för natur som jag inte hade. Jag gick någon promenad i skogen med henne och det skulle jag nog inte göra annars. Det kan hända att vi pratade om blommor där jag bara fejkade känna till något, säger Gunnar och ler.
Gunnar berättar även att Anita var musikintresserad och var ett stort stöd när han arbetat som mest samt rest runt i världen för att upptäcka nya toner.
– Hon är en person som format mig mycket. Vi levde ett fint liv ihop.
Viktigt möte
Mötet med musikläraren Nils-Olof Berg på Ljungskile folkhögskola beskriver Gunnar som en viktig punkt i livet.
– Fast jag skulle syssla med nybörjarmusik så presenterade han det största i musikhistorien för mig. Han introducerade Bach, renässansmusik och Barockmusik. Så var det också modern musik, Bela Bartók och Carl Nilsen. Musiken han presenterade gav mig bestående impulser och det är musik jag fortfarande älskar.
Gunnar Eriksson startade och leder Göteborgs kammarkör samt Rilke Ensemblen. Tillsammans med dem har han framfört en repertoar med blandade inslag från länder som exempelvis USA, Taiwan, Cuba, Israel och Jordanien. Mycket har vävts samman med nordiska och europeiska toner.
Det mest intressanta med musiken tycker Gunnar är att utforska. Han beskriver det lite som lego med olika bitar som sätts ihop och vissa om och om igen men med ett nytt slutresultat.
En fråga han funderat mycket på är varför en del musik lever kvar och en del försvinner kort efter den skrivits.
– Som i Eurovision, några låtar räcker i 10 år, en eller två i 20 år men de håller inte i 1000 år eller 500 år. Jag reflekterar hela tiden över vad det är som gör att en musikgeneration eller låtar hänger kvar. Blinka lilla stjärna till exempel, hänger kvar, medan andra barnsånger försvinner. Eller som Bach som lever kvar, medan många av hans kompisar från den tiden är glömda.
Kvalité
Gunnar förklarar att han tror en av anledningarna kan vara att vi byggt upp lagar för vad som är kvalité.
– Jag tror det är besläktat med hur man gör saker och ting, bygger hus, skapar hantverk med mera. Det finns några lagar för hur man gör saker som överlever trender. Jag tror det pågår en diskussion om arkitektur till exempel. När Sverigedemokraterna pratar om att de vill ha arkitektur från 1900-talets början. Möjligen har de tur att de vädjar till något som är bestående eller så har de otur att det bara är nostalgi, och då räcker det inte till.
Han fortsätter förklara att det är en fråga han aldrig blir färdig att fundera på.
– Vad det är som gör att att saker och ting lever vidare och att man aldrig tröttnar på det? Jag skriver ju mycket musik själv, huvudsakligen arrangerar för kör men också komponerar. Då är jag hela tiden tvungen att känna efter. Orkar jag med bara tre-fyra toner i en melodi? Tröttnar jag på det efter en månad då är det inget att ha.
Poesi
Gunnar och hans körer bjuder ofta på musik som delar med sig av tankar om samhällsfrågor. Poesi och prosa får stor plats repertoaren.
– Jag har jobbat med och inspireras av personer som Göran Tunström, Tomas Tranströmer, Torgny Lindgren, Göran Greider. Bland vispoeter är det Olle Adolphson och Elisabet Hermodsson. Det hänger nästan alltid samman med texter som poesi eller prosa. Men ibland kan man strunta i texten bara för att musiken är så vacker, säger Gunnar.
Han förklarar att det mycket handlar om att förstå världen och vår tid genom texterna.
– Med kör och poesi kan man komma en bit på väg. Efter andra världskriget så kom det en ny sorts poesi. Det gick inte att utrycka sig som förr efter det som hände med judarna. Nu är det på ett sätt likadant med vad som händer i Ukraina och Ryssland. Det behövs ett nytt språk för att tolka de känslorna. Eller med den stora miljökatastrofen som är på gång. Det enda jag vet som inte duger är att tonsätta orden ”miljö” eller ”fred.” Det fungerar inte. De är utslitna ord. Utan man måste hitta nytt språk, nya uttryck. Då är det tonsättare och poeter som står för det nya språket.
Josephine Jonäng
