- Nomi Tales med Funniest Thing, skriven av artisten själv samt Adam Breitholtz, Herman Gardarfve, Jacob Lundahl och Simon Weidersjö.
- Sclagerz med Don Juan skriven av Anna Engh och Mikael Karlsson
- Erik Segerstedt med Show me what love is skriven av artisten själv samt Mattias Andréasson och Pontus Söderman
- Klara Hammarström med On and on and on, skriven av artisten själv samt Peter Boström, Moa Carlebecker, Thomas G:son, Jimmy Jansson och Dino Medanhodzic
- Fredrik Lundman med The heart of a Swedish cowboy skriven av Erik Bornholm, Maja Francis och Thomas G:son.
- Kaliffa med Salute skriven av artisten själv samt Jakob ”Big Brain” Malmlöf, Robert Skowronski, Jimmy ”Joker” Thörfeldt och Anderz Wrethov.
Erik Segerstedt slog igenom i talangtävlingen Idol 2006, bildade ”pojkbandet” EMD med Danny Saucedo och Mattias Andréasson, kom tvåa i Melodifestivalen och vann en Grammis. Nu, nästan 20 år senare ställer han sig åter upp i landets största sångtävling nu som soloartist med låten Show me what love is.
– Det är en midtempolåt, säger han och ursäktar sig med att det kanske låter tråkigt men utvecklar:
– Det är en intensiv låt, den är stor, tänk arena.
Han berättar att låten kom till i somras och att Melodifestivalen fanns med i tankarna när den skapades.
– Men det är en låt som jag hade gett ut ändå, säger han.
Mattias Andréasson har varit med och skrivit låten tillsammans med Pontus Söderman. Och det har varit mycket samarbete med Mattias de senaste åren.
– Det är mycket Matte i mitt liv, det är sjukt nice.
Men när de var ett pojkband tillsammans fanns det en tredje medlem, Danny Saucedo, så var är han?
– Vi var ute och käkade middag alla tre för ett tag sedan. Vi har snackat om att göra något tillsammans igen. Så det kommer att bli, frågan är bara när, säger han och lämnar en cliffhanger som heter duga.
Som att komma hem
Erik Segerstedt är född i Bokenäset, tre mil utanför Uddevalla och är därför extra glad att han kom med i deltävlingen i Göteborg.
– Det känns som att komma hem, säger han.
Föräldrarna bor kvar i barndomshemmet och Eriks syster bor granne med föräldrarna medan brorsan flyttat till Lysekil. Så trots att Erik har slagit sig ner i Stockholm är han västkusten trogen.
– Det blir ju mest på högtider och födelsedagar nu för tiden, säger han.
Och självklart på sommaren.
– Jag säger bara kusten, på sommaren finns det inget som överträffar västkusten så jag försöker vara i Bohuslän minst en månad varje sommar.
När han äntrar scenen på lördag så finns hela släkten på plats förutom brorsan som inte fick ledigt från jobbet.
– Hans chef skulle jag vilja ha ett snack med, säger Erik och skrattar.
Samma gånger tio – minst
Erik har tävlat i Melodifestivalen tidigare, med EMD 2009 och låten Baby goodbye, då blev det en tredje plats. 2013 var det dags igen, då i en duett med norska sångerskan Tone Damli och låten Hello goodbye, de åkte ut i andra chansen. Men han har också tävlat i Eurovision, då som bakgrundssångare. 2017 bakom Robin Bengtsson och 2019 bakom Rysslands bidrag.
Så hur är Eurovision i jämförelse med Melodifestivalen?
– Det är som Mello gånger tio, minst. Allt är mycket större, akerna är galnare, det är det mest extrema. Det är samma bubbla men så mycket mer.
Och det är ett äventyr som han gärna upplever igen.
– Det är otroligt kul och ett äventyr som jag som liten aldrig trodde att jag skulle få vara med om. Att få göra det igen vill jag självklart, säger han.
Men han är också ödmjuk inför förutsättningarna, det är många låtar och bara en kan vinna.
– Jag är ödmjuk och tacksam för att få vara med i tävlingen. Jag projicerar för mig själv att de ska läsa upp mitt namn men förbereder mig också för besvikelsen att det kanske inte blir så, säger han.
På lördag vet vi hur det gick.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
