Av jord är vi komna men ur haven kommer själva livet, sägs det. Det ska ha varit där nere i djupen som åtminstone en av livsgnistorna tändes. Trots det och trots att havet är vår främsta buffert mot pågående klimatförändring pågår rovdriften av havet för fullt.
Mina första Englandsresor i slutet av 1960-talet skedde med färja från Göteborg och ofta såg jag hur personal tömde alla slags sopor ner i havet. Då betraktades havet som en soptipp, oändligt användbar, många gör det fortfarande, och undra på det.
Det handlar ju ändå om 1 368 miljarder kubikkilometer vatten som täcker 70 procent av jordens yta, med ett medeldjup på 3 729 meter. Men vad hjälper det, mängder av avfall börjar bilda barriärer på havsytan. Hur man kan räkna dem alla förstår jag inte men det sägs flyta 358 tusen miljarder (biljoner) mikroplastpartiklar i haven. Året var 2022 när forskare för första gången fann mikroplast inuti oss människor. Åtta av tio försökspersoner hade mikroplast i blodet. Googlar man på hav och plast dyker en hel ö av plast upp, Great Pacific Garbage Patch i Stilla havet. Och det är inte någon liten kobbe. Nej, enligt en studie publicerad i Nature ska den vara 1,6 miljoner kvadratkilometer stor och bestå till 46 procent av gammal fiskeutrustning. Det synliga må skrämmas men än värre är det väl med de osynliga kemiska ämnen av tusentals olika slag som finns i havsvattnet. Utspädda visserligen men även små, små mängder av dioxin och PCB och många, många andra ämnen, är starkt giftiga och tränger in i allt levande, liksom mikroplasten även i våra blodomlopp.
Alla dessa mäktiga hav som omger oss fungerar dessutom som en buffert, som en livboj, som skjuter upp den riktigt stora klimatkatastrofen. Det gör de, tillsammans med allehanda organismer, genom att fånga in växthusgasen koldioxid och lagra åtskilligt av den på sina bottnar.
Enligt SMHI har haven hittills tagit upp en fjärdedel av de mänskliga koldioxidutsläppen, skrev jag i sista krönikan förra året. Haven beräknas ta upp dubbelt så mycket koldioxid nu som för 40 – 50 år sedan. Det finns forskare som uttryckt sig drastiskt och hävdat att utan havets förmåga att ta upp koldioxid hade vi redan varit ”kokta”. Världshavet beräknas nämligen ha tagit upp, absorberat, mer än 90 procent av den extra värme som orsakats av den ökande mängden växthusgaser. Något som drabbar havets växt- och djurliv, särskilt korallreven, som skadas av både surare vatten och stigande värme.
Så har ännu ett värmerekord slagits i denna klimatrusningens tid när genomsnittstemperaturen i enbart haven nådde 20,87 grader under 2024.
Jordens genomsnittstemperatur under samma år var 15,10 grader vilken överträffar det tidigare varmaste året, 2023, med 0,12 grader. Det ger en medeltemperatur på 1,6 grader över den förindustriella nivån. Som varmast på jorden 2024 var det den 22 juli med 17,16 grader.
Den rekordhöga havstemperaturen torde ha haft stor betydelse för de förödande bränderna i södra Kalifornien. Öster om delstaten återfinns en högplatå, Great Basin, med delvis torrt ökenlandskap. Platåns kalla torra luft blåser, som så kallade Santa Ana-vindar, så här års ner över Kalifornien vars växtlighet just i år, när vinterregnen uteblivit, var fnösketorr och eldfängd. Eftersom de kyliga Santa Ana-vindarna har större densitet, täthet, än den varmare luften på lägre höjd kan de accelerera till storm- eller orkanstyrka på sin väg mot havet.
Dessutom, ju högre temperatur i havet utanför Kaliforniens kust desto större kraft på dessa vindar. Därför var det inte att undra på att dessa medverkade till att förvandla hela samhällen runt Los Angeles till eldhav. Mycket tyder på att orsaken att bränderna fick sådan katastrofal omfattning var det allt varmare klimatet och inte minst ett varmare Stilla havet. Det sistnämnda är min egen slutsats som möjligtvis kan bedömas som en kvalificerad gissning, en så kallad ”killgissning”.
Till sist en reflexion över kommentarer jag fått på decemberkrönikan och ägarens rätt att göra vad hen vill med sin skog. Äganderätten är okränkbar hävdar vissa. Orimlig inställning hävdar andra. Båda sidorna har rimliga skäl för sina respektive inställningar. Men att en skog i din närhet, eller i ditt fritidskogsområde, kalhuggs, på beslut av en ägare bosatt långt borta, är det rimligt? Den som själv bor i sin skog eller dess närhet lär inte vilja bo på ett kalhygge. Skog är så mycket mer än bara någon enstaka människas eller bolags egendom att fritt förfoga över. Stor hänsyn måste tas till det lokala perspektivet liksom till skyddsvärda djur och växter.
Månadens litteraturtipset ger en inblick i vad ett närbeläget hav bjuder på under ytan: ”Kosterhavet” av Stefan Edman utgiven av Gullers förlag.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
