Det började med att jag fick ett reklammail om att ett ställe vi besökte under förra året skulle ha drop-in-vigsel på Alla Hjärtans dag. Tog en print-screen och skickade bilden helt okommenterat till min sambo. Tänkte att han kanske skulle bli lite nervös eller stressad. Jag hade inte väntat mig att få tillbaka ”Det kör vi på”. Kanske inte det mest romantiska frieriet men gott så ändå. Så det blev helt enkelt bestämt att vi skulle gifta oss. Hindersprövningen hann vi få med en veckas marginal. Ringarna likaså. Vi valde bort att gravera dem för att spara lite tid. Det var verkligen inte mycket tid för planering men också ganska skönt. Med kort om tid blir man effektiv. Brudbukett beställdes och snygga kläder införskaffades till båda parter. Allt som allt tog det 4 veckor från ord till handling.
Att gifta sig på drop-in var mer populärt än jag trodde. Det var en strid ström av blivande makar som tågade in dagen till ära. Det fanns möjlighet att välja både borgerlig eller kyrklig vigsel. Vi tyckte att det kändes lite mer rejält med den kyrkliga ceremonin. Vi blev dock lite förvånade när vi både skulle välja in- & utgångsmusik, psalmer och ett bibelord. Det hade vi inte förberett oss på. Som tur var fanns det några färdiga förslag att välja på. Ringarna passade och vi blev på 20 minuter herr och fru. En både stor och fin stund.
Efteråt fick vi vårt vigselbevis och passade på att äta en god lunch innan det var dags för fotografering. Vi pratade om att vi antingen glömt eller inte hört vad den kvinnliga prästen som vigde oss hette. ”Det får vi kolla på vigselbeviset sedan”. Vi blev dock för nyfikna och passade på att kolla på pastoratets hemsida vad hon hette. Susanne. Sedan tänkte vi inte mer på det.
Vi blev fotograferade utanför slottet som vi gifte oss på i ett fint men kallt väder och sedan var själva stöket kring giftermålet klart. Vi åkte vidare och checkade in på ett hotell i närheten för att unna oss lite extra lyx innan det var dags att återgå till vardagen igen. När vi checkat in och kommit till rummet blev vi nyfikna på det där vigselbeviset ändå och plockade upp det ur kuvertet. Där stod det att den som vigt oss hette Harry. I stressen med alla olika par hade de skrivit fel präst på dokumentet. Men mitt och gubbens namn hade blivit rätt i alla fall. Det får väl anses vara gott nog. Men lite komiskt ändå att det står fel.
Vi konstaterade att en dag går väldigt fort oavsett om den innehåller aktiviteter som får klassas till de viktigare man gör i livet. Så här i efterhand var det ganska skönt att inte ha lagt ned flera månaders planering på en dag som gick i raketfart. Men jag förstår att många tänker annorlunda. Ett fint minne har vi med oss nu i vilket fall.
Nu återstår ett annat ställningstagande kring den där detaljen om efternamn. Skall någon eller kanske bägge av oss byta? Det känns faktiskt som att den detaljen kan ta längre tid att komma fram till än själva planeringen för giftermålet tog.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
