November är en skitmånad. Jag och min man försöker att undvika den. Som den sportdykare han är, vill han dyka i Indonesien. Jag hänger på, för snorklingen är fantastisk. Vi har flugit KLM och Air France, men nu skulle vi flyga Turkish airlines. Någon sa att de var bra. ”Någon” har ändrat sig. De är bra! Om man inte har några anknytningar! Det började med att de bokade om vår flight. Flera gånger! Vänner frågade: När åker ni? Ja, den frågan kunde vi inte svara på. Det var dagar hit och dit och in i det sista ändrades det.
Det blev två dagar i Istanbul.
Flyget gick på morgonen så vi fick sova i Landvetter. Min man hade hittat ett billigt hotell som dessutom tog hand om bilen till ett rimligt pris. Rummet var minst sagt spartanskt. Badrummet låg i hallen och delades med tre rum till. Hur kul var det…hm…nej.
Två sängar, men bara en sänglampa och ett eluttag. Sängarna var så mjuka att man sjönk ner i dom och drunknade i madrassen. På morgonen fick man klättra ur sängen med badstege och nackspärr. Turkish airlines betalar för att sova i en liten låda utanför flygplatsen eftersom de bokade om oss. Men vi ville passa på att se stan, så vi bokade eget hotell så centralt vi bara kunde bo. Flygresan dit gick utmärkt. Taxin var betald. Men sen händer det overkliga! Chauffören skulle just lyfta in våra väskor i bilen (och tänk handbagage, det är inte särskilt tungt) då han vrålade och ansiktet vreds i plågor. Två kollegor hjälpte honom till förarsätet och lyfte in våra väskor.
– Förlåt, sa han, jag kan snart köra.
Uuurrrk! Vill jag åka med honom? Nä! Han hade jätteont och stönade av plågor.
Till slut sa jag till hans kollegor (jag som aldrig kan hålla käft), att jag tror att han förmodligen behöver åka till ett sjukhus. De svarade att ambulansen var på väg.
In med gubben i ambulansen och vi fick en ny förare. Jag hoppas att den olycksalige ”bara” fått ryggskott. Jag får aldrig veta.
Den nya föraren var pratsam utan att kunna engelska. Han skrev i ett översättnings program i mobilen och pekade på Blå moskén, Hagia Sofia och Bosporen. Han förklarade att han inte kunde köra fram till hotellet, utan personalen skulle komma för att möta oss på en bakgata. Allt för säkerheten i dessa oroliga tider.
Precis utanför hotellet fanns allt! Hagia Sofia låg runt hörnet. Det var poliser överallt. De var minst tre, ibland fyra-fem. De hade kravallstaket som snabbt kunde användas eller dras ihop. De stannade bilar och ibland stängde av en gata. Vakter stod vid basarer och man måste passera en metalldetektor. De är verkligen måna om oss turister och att inget händer. Då dör turismen över en natt.
Äntligen fick jag se Hagia Sofia. Jag fick dra på mig ett huckle, eftersom den gamla katedralen numera är en moské. Min man hade svårt att hålla sig för skratt. Jag såg ut som en påskkärring.
En tanke här slog mig. Muslimerna har en enkelhet, det är en milsvid skillnad från de ortodoxa katolikerna som vältrade sig i guldutsmyckningar och vackra men dyra broderade kläder.
Jag åt den godaste middag jag har ätit på år och dar på en turkisk restaurang på en bakgata.
Tillbaka på Istanbuls flygplats (Havalimanı) och vårat flyg till Singapore var försenat.
Väl ombord på planet måste jag säga att maten var god och personalen trevlig.
Vid landningen möttes vi av en kvinna som frågade efter oss. Vi som skulle vidare till Dempasar på Bali. Sen sa hon: spring så ni inte missar erat plan!
Singapore airport (Changi) är en av världens största. Det är många terminaler och har cirka 70 miljoner resande varje år. Tänk er jag som reumatiker och som springer som en gammal och skadeskjuten elefant. Dessutom i trappor och ska skynda mig på en buss. Ja, härregud! Säkerhetskontroll igen och de hängde upp sig på min mans undervattenskamera. Irriterad skyndade vår guide på dom.
Iväg på ny flygtur och inte en chans i världen att väskorna hann med. Dom var kvar i Singapore. Taxin fick vänta tills vi hade anmält att väskorna var borta.
Nu får det vara slut på strapatser. Nu ska jag bara ha kul!
Tack för att du stöttar lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
