Redan före invasionen av Ukraina vädjade Ryssland till länderna i Europa om en dialog. Svaret blev att det inte fanns något att tala om. EU har drivit linjen att gränserna mellan Ryssland och Ukraina som lades fast när Sovjetunionen avvecklades gäller och inte är förhandlingsbara.
Efter tre års krig har EU fortsatt att motsätta sig alla kontakter med Ryssland. USA har helt och hållet ställt in sig i ledet och följt de önskemål som Ukraina och EU haft när det gäller kontakter med Ryssland. Det vill säga inte haft några, i alla fall inte officiellt.
Det har fått till följd att kriget har rullat på och nu det sista året med små men stadiga framsteg för Ryssland som sakta närmar sig målet att lägga under sig de områden som man har annekterat men ännu inte kontrollerar.
Ukrainas försvar blir allt mer utarmat efter förluster både i personal och materiel. Både i Ryssland och i Ukraina breder krigströttheten ut sig.
Men från EU tas inga initiativ till att nå en förhandlingslösning.
Då träder Donald Trump in i ringen och i samband med Münchenkonferensen nyligen var budskapet klart från framför allt USA:s nye försvarsminister Pete Hegseth att alla måste vara klara över att någon återgång till 2014 års gränser inte är möjlig och att Ukraina aldrig kommer att kunna bli medlem i Nato.
Beskeden kom efter en längre tids spekulationer om hur Donald Trumps vallöften om att avsluta Ukrainakriget skulle komma att påverka USA:s politik. Svaret var alltså glasklart och det kom som en käftsmäll till de församlade försvarsministrarna från Europa.
När nu förhandlingar inletts i Riyad i Saudiarabien mellan USA och Ryssland, befinner sig EU:s politiska elit förvisade till en läktarplats. Dit har de försatt sig själva genom att inte under dessa tre år kunna förmå sig till en kontakt med Ryssland för att försöka få till en dialog om en förhandlingslösning.
I själva verket kunde en öppenhet till en dialog redan 2022 helt och hållet ha förhindrat det krig, den förstörelse och den förlust i 100.000-tals människoliv som ägt rum på den ryska och på den ukrainska sidan.
Vi kan nu konstatera vilken effekt det amerikanska, i alla fall i ord, orubbliga stödet till Ukraina har haft. Småländerna och deras politiska företrädare i Europa, som Sverige och andra, har styvnackat kunnat hävda att enda möjliga utgången av kriget i Ukraina är att Ryssland måste besegras och tvingas tillbaka från alla ockuperade områden.
När nu USA:s stöd börjar svikta blir dessa styvnackade löften ganska ihåliga. Att gå in och ta över det militära stöd som USA bidragit med går helt enkelt inte även om man inte vill erkänna det just nu.
Protesterna mot att Europa inte får en plats vid förhandlingsbordet ter sig också smått löjliga. Under dessa tre år av krig har man inte ens kunnat utse en representant som företrätt Europa i Ukrainafrågan. President Stubb i Finland uttryckte nyligen att det måste man göra. Det är så dags.
En statsvetare med kännedom om det diplomatiska spelet menar att det mesta i en uppgörelse mellan Ryssland och USA redan antagligen är klart och att det var därför Pete Hegseth kunde uttrycka sig så tydligt nyligen. Han menar att det som nu skall förhandlas i Riyad antagligen framför allt handlar om hur Ukraina skall fås att acceptera det tuffa budskapet.
Nyligen kom också lite plötsligt beskedet från president Putins talesperson Dimitrij Peskov att det från Rysslands sida inte föreligger några problem med Ukrainas vilja att gå med i EU, till skillnad mot en militärallians.
Nu gäller det bara att hålla tummarna för att USA, Ryssland och Ukraina kommer fram till en fredsuppgörelse med ett rejält stöd för Ukrainas återuppbyggnad inom nya men säkra och av alla parter erkända gränser.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
