Frågan ställdes då till kommitténs representanter hur det kan komma sig att de fortfarande kämpar i motvind, tillsammans med de lokala sjukhusen i Lysekil och Strömstad, när riksdagen tagit beslut om att primärvården skall förstärkas och regionpolitikerna i linje med detta tagit liknande beslut.
Deras svar är att det beror på att NU-sjukvården inte vill.
I dagarna har också allmänläkare gått ut i en debattartikel och slagit fast att riksdagens beslut gällande en omställning av sjukvården med större resurser till primärvården inte har märkts nere på golvet, ute i de lokala vårdcentralerna. Det är lika magert med resurser som före riksdagsbesluten om en ny inriktning på vården i Sverige.
Då undrar man hur det står till med kunskaperna om styrning och ledning i de olika instanser som tar beslut som sedan inte får några följder i verkligheten. Hur har riksdagspolitikerna sett till att regionerna följer de nya riktlinjerna? Har riksdagen själv någon uppföljningsverksamhet för att utvärdera de beslut man tar? Eller struntar man i de beslut som togs under den tidigare mandatperioden, vilket i så fall är ett bra sätt att underminera vårt demokratiska styrelseskick.
Hur ser regionfullmäktige i Västra Götaland till att den egna sjukvården följer det som stadsgas i riksdagsbeslut och möjligtvis också i regionens egna ställningstaganden i frågan? Just nu märker befolkningen i vårt område inte mycket av de ökade resurser som skulle göra primärvården till förstahandsalternativet för vårdsökande invånare.
Hur många gånger har man inte hört regionpolitiker klaga över att invånarna envisas med att söka sig till akuten med överbelastning som följd i stället för att söka sig till den nära vården?
Kan det bero på begränsande öppettider? Kan det bero på begränsande resurser? Jag tror invånarna, vårdtagarna, har sina svar klara på de frågorna.
Den förra mandatperioden var den sista för primärvårdsnämnderna och den Norra Primärvårdsnämnden gjorde en utredning om hur den nära sjukvården skulle utformas för bästa effektivitet, både ekonomiskt och vårdmässigt.
En utgångspukt var att alla invånare skulle ha högst en timmas bilresa till ett närsjukhus. Då kom man fram till att man med det resonemanget skulle kunna minska antalet små sjukhus i Fyrbodal från tre till två. För att avlasta länssjukvården från de patienter man gång efter annan säger överbelastar akutmottagningarna föreslog utredningen att Dalslands sjukhus skulle vara kvar tillsammans med ett nytt som skulle kunna placeras i Munkedals kommun, förslagsvis i Håby.
Primärvårdsnämnden gjorde det som både riksdag och region har tagit beslut om och med en grundlig utredning i botten kom man med ett radikalt förslag för att förbättra närsjukvården bland annat genom att effektivisera den.
Självklart kom protester från både Lysekil och Strömstad som skulle förlora sina sjukhus och antagligen få nöja sig med vårdcentraler. Men med nya resurser till primärvården borde det kunna bli väldigt bra vårdcentraler.
Men framför allt skulle det alltså bli en möjlighet att med en effektivisering samtidigt kunna ta ett steg mot det som regering, riksdag och region tagit ställning för nämligen en stärkt nära vård för att länssjukvården skall avlastas.
Men efter valet, med en ny organisation för den nära vården som inte många utanför politikerkretsen ännu hunnit lära sig, är det tyst om det radikala och framåtsyftande förslag som blev den Norra Primärvårdsnämndens arv till kommande generationer.
Styrning och ledning vore bra för att få tagna beslut att bli verklighet.
