I alla de här fallen har okunniga och ibland illvilliga ledare i väst genom sina val sett till att de här länderna utsatts för krig och krigshandlingar som inte hade behövt ske.
I Syrien och Libyen hölls strider och dödande mellan olika folkgrupper, religioner och klaner på mattan genom olika hårdföra regimer som inte tillät någon opposition. Det var långt från demokrati men det tillät människor att leva sina liv i fred.
I Syrien var regimen sekulär så att kristna, shiamuslimer och sunnimuslimer levde sida vid sida med lika rättigheter. Dock var sunnimuslimerna i majoritet och de var missnöjda med att ett sekulärt styre. Därför såg de till att det blev ett uppror mot Bashar al Assad.
Den arabiska våren var i mycket ett sunnimuslimskt uppror där de ville att ett islamskt styre med sharialagar skulle ersätta de befintliga styrena. Så var det i Libyen, i Tunisien och i Egypten.
Okunniga ledare i väst svalde propagandan från dessa grupper att det var demokrati de ville ha. De ville ha fria val och majoritetsstyre. I Egypten ledde det till att Muslimska Brödraskapet kom till makten och genast började införa shariainspirerade lagar som bland annat minskade kvinnornas frihet och rättigheter.
I Tunisien fick också islamisterna mycket röster och stort inflytande, men även mer västinspirerade grupper kom med i det styret. Efter ett tag föll de islamistiska ledningarna både i Egypten och Tunisien och där är återigen en form av diktatur.
I Libyen härskar som sagt inbördeskrig och det ser ut att vara långt till någon lösning.
I Syrien vägrade västmakterna att ha någon som helst dialog med Bashar Al Assad och hans Baat-parti, som till slut ändå kontrollerade största delen av Syrien. I ställets utsattes landet för ändlösa sanktioner som gjorde landet utfattigt.
Till slut blev de ett lätt byte för en samordnad attack av olika islamistiska grupperingar med rötterna i Al Qaida och andra grupperingar som stämplats som terrorister.
Som många fruktat blev följden nu massakrer på civila alawiter och kristna. På samma sätt som IS gick fram mot oliktänkande minoriteter.
Idag är både Ryssland och övriga västmakterna fullt upptagna med Ukraina så de tidigare terroristerna har tillåtits ta makten i Syrien.
Om Ukraina ville Ryssland ha en dialog under lång tid. Man skickade bland annat ut brev till länderna i EU i frågan. Länderna skickade en gemensam skrivelse med svaret att det inte fanns något att diskutera.
Över huvud taget ville inte väst inleda en dialog med Ryssland. En dialog som hade haft möjlighet att stoppa kriget. En dialog som hade kunnat undvika att 100.000-tals ryssar och ukrainare dött på slagfältet. En dialog som hade kunnat förhindra att kriget brutit ut.
Efter tre år har en galen president, Donald Trump, kommit till makten i USA. Den enda fördelen med honom är att han vågar och tycker om att göra saker som ingen annan gör. Av rent populistiska skäl vill han avsluta kriget för att det kostar pengar. Nu far diplomaterna och regeringsföreträdarna som skottspolar mellan Ryssland, USA, Ukraina och Förenade Arabemiraten.
Tänk om västmakterna och FN hade gjort samma sak medan Ryssland byggde upp sina styrkor vid gränsen till Ukraina. Tänk om de hade gjort det när Ryssland körde fast med sin otränade armé innan de kom till Kiev.
Varför har vi ett sådan ledarskap som vi har idag? Ett ledarskap som har glömt eller inte vill göra som Nixon, Reagan och Kissinger, att med diplomati och förhandlingar med sina värsta fiender hitta lösningar som förhindrade krig.
Varför har våra ledare här hemma i Sverige bara krig som svar på de förbrytelser som länder som Ryssland gör sig skyldiga till? Det är frågan vi behöver ställa oss lite till mans.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
