Av ett antal ansökningar om etablering av vindkraftsparker till havs utanför Västkusten är Poseidon det projekt utanför Västra Götaland som hittills fått tillstånd av regeringen. Poseidon är ett samarbete mellan Svenska Vattenfall och norska Zephyr som sker i det gemensamägda KonTiki Vind AB. Poseidon har potential att ge cirka 5,5 TWh el per år, lika mycket som produceras totalt i Västra Götaland i dag. Förbrukningen är cirka 19 TWh så regionen är väldigt beroende av att importera el från andra delar av landet.
I framtidsvisionen för Västra Götalands elsystem räknar man med att förbrukningen kommer att öka med närmare hälften till 2030, alltså till cirka 30 TWh. Till 2045 med ytterligare 10 TWh.
Ambitionen i länet och regionen är att både öka produktionen och att öka självförsörjningsgraden. Det skall ske med en ökning av den egna produktionen med 15 TWh till 2030.
Utöver Poseidon, som skall byggas upp cirka 30 km utanför Tjörn och Orust, har Freja Offshore projekt Mareld sökt tillstånd för en vindkraftpark 40 km utanför Lysekil. Den beräknas kunna producera hela 12 TWh per år.
Det projektet har tillstyrkts av Länsstyrelsen, men man väntar fortfarande på besked från regeringen. Nyligen fick man ytterligare ett positivt besked från Länsstyrelsen som tillstyrkte etableringen även med hänsyn till ett Natura 2000-område som inte berörs direkt men ändå ligger rätt nära.
– Det var ett glädjande besked som stärker vårt engagemang för att utveckla en hållbar vindkraftspark med hänsyn till känsliga naturvärden. Vi ser nu över de ytterligare villkor som tillståndet för med sig och arbetar noggrant för att uppfylla dem, samtidigt som vi väntar på regeringens besked för de andra tillståndsansökaningarna som regeringen nu bereder, säger Marcus Thor, VD på Hexicon som tillsammans med norska Mainstream Renewable Power äger Freja Offshore och projkektet Mareld.
När det gäller anslutningen till land med den el som produceras säger Marcus Thor att man har en god uppfattning om var den lämpligtvis skall kunna gå, men att man ännu inte inlett någon formell tillståndsansökan för en sådan kabel.
– Vi ser också att med den stora produktion vi planerar så är det möjligt med leverans till ett antal olika anslutningspunkter, säger Marcus Thor.
Han säger att man inom projektet är rätt mycket på det klara med hur man ser på vilken typ av konstruktioner för flytande vindkraftverk man ser att man behöver ha, även om det inte finns så många än i världen.
– Det finns kanske 25 i världen. Den anläggning som producerar mest finns i Norge där åtta flytande vindkraftverk producerar el till oljeplattformar, berättar han.
Marcus Thor framhåller att om Sverige skall klara av att producera fossilfri el till de industrier som nu ökar sin efterfrågan i sitt arbete för den gröna omställningen, måste det till havsbaserad vindkraftsel.
– Den är lite dyrare än landbaserad men det kompenseras till stor del av högre produktion och jämnare produktion till havs, säger han.
Om Mareld får tillstånd kommer de tillsammans med Poseidon att kunna stå för den ökade produktion som Västra Götaland tänker sig behövs fram till 2030. Nu säger Poseidon tidigt 2030-tal och Mareld första halvan av 2030-talet, men det är ju också möjligt att efterfrågan inte ökar i riktigt den takt man har förutsett.
När det sedan gäller att få in den producerade elen till land måste det till en landkabel och där har Poseidon kommit ganska långt. Just nu pågår ett samråd i planeringen av dragningen av den kommande landkabeln som i denna process kallas exportkabel.
Intressant är att Vattenfall har sagt nej till att bygga ut den vindkraftspark man fått tillstånd till i Kattegatt vid Kriegers flak med hänvisning till bland annat höga kostnader för just landkabel, men när det gäller Poseidon är man däremot långt framme i ansökningsprocessen för just en sådan.
Exportkabeln från Poseidon planeras ligga på havsbotten förstås och gå in i Hakefjorden norr om Marstrand och mellan Tjörn och fastlandet i Kungälvs kommun, och in mot Stenungsund i den farled som sedan fortsätter in mot Ljungskile och Uddevalla.
Många intressen finns att ta hänsyn till både när det gäller naturvärden och annan fysisk användning som sjöfart och fiske. Kabeln planeras läggs ned under bottenytan för att skyddas från yttre påverkan i framtiden. På bergsbotten kan det läggas täckmaterial över kabeln i form av exempelvis betongmattor och stensäckar för att skydda den.
I samrådshandlingarna nämns att kabeln läggs ned med speciella kabelnedläggningsfartyg och man nämner tre metoder för att få ned kabeln i botten. Dels genom spolning, som i mjuka bottnar blåser upp ett slags dike att lägga kabeln i. Dels genom att använda en slags plog som plogar upp ett dike i stället. En tredje metod är att sänka ned en maskin som gräver ett dike som kabeln läggs i och som dessutom kan lägga över grävmassorna igen över kabeln.
I samrådshandlingarna skriver man att det framför allt är i anläggningsskedet som det sker en påverkan på miljön på havsbotten, inte minst med grumling och förutom den fysiska grävningen också genom buller.
Men eftersom området är ett flitigt trafikerat stråk med mycket ljud från diverse motordrivna fartyg menar man att det i just Hakefjorden inte blir så stor kontrast till det normaltillstånd som nu gäller.
Just trafikeringen i Hakefjorden av allsköns fartygstrafik skriver man kan ställa till lite problem med hänsyn till att de arbetsfartyg som används för kabelnedläggningen inte så lätt flyttar sig för att väja för andra fartyg under arbetets gång.
När det gäller kabeln är det i själva verket inte bara en kabel utan flera. Man skriver att för Poseidon kommer sjökabeln att bestå av tre till fyra sjökabelförband, som kommer att läggas ut med relativt långa avstånd från varandra.
En sjökabel är cirka 30-35 cm i diameter och består av en trefas högspänningskabel för växelström med en nominell spänning mellan 220 kV och 400 kV. Sjökablarna kopplar ihop en eller två transformatorstationer till havs vid vindkraftsparken med ett valt landfäste.
I samrådshandlingen anges fyra olika platser där man angivit möjliga anslutningspunkter för att ansluta till det landbaserade elnätet. Om man ser förslaget utifrån havet så är den första anslutningspunkten inne i Hakefjorden Aröd i Kungälvs kommun.
Nästa landfäste är vid Anrås och då har man kommit in i Stenungsunds kommun. I Stenungsund finns stora industrier med stort elbehov i dag och med ännu mer behov i framtiden och en parameter i val av anslutningspunkt hänger ihop med hur man bäst kan samordna två faktorer, nämligen en ny planerad transformatorstation som Svenska Kraftnät planerar anlägga för att förstärka överföringen till Stenungsund från sitt landbaserade nät, samt anslutningen från den havsbaserade elen till det landbaserade nätet.
Anledningen till att man i samrådshandlingen angivit fyra alternativa landfästen är att man avvaktar Svenska Kraftsnäts ställningstagande när det gäller lämplig plats för en station som tar emot den havsbaserade elen.
Om man vill undvika att störa de känsliga ålgräsängarna verkar dessa två yttre alternativ ligga bra till. De finns i stället i riklig mängd i nästa anslutningspunkt, Strandnorum. Detsamma gäller anslutningspunkten längst in, nämligen den som benämns Skedhammar/Jordhammar. Annars kan nog många tycka att det är ett bra läge med avseende på den industri som kan vare en slutkund till den producerade elen.
Inte minst i Stenungsunds kommun väntar man nu med viss spänning på vad Svenska Kraftnät kommer fram till. Det har betydelse för den planerade markanvändningen i och kring centralorten, bland annat.
En faktor är ett stort arbete som planeras för att skapa ny elöverföringskapacitet till Stenungsund. Det är en kraftledning som skall från Trollhättan till Ale. Den skall gå via Stenungsund där det byggs en ny transformatorstation.
– Ledningen kommer till för att skapa ny kapacitet för elöverföring till industrin i Stenungsund och dessutom förstärka elnätet i hela Västra Götaland. Den nya ledningen tillsammans med Vattenfalls planerade nätutbyggnad beräknas täcka den efterfrågade efterfrågeökningen på el i Stenungsund, säger Martin Norlund på Svenska Kraftnät.
I dagsläget är planen att bygga den nya transformatorstationen i Lunna, öster om E6 i närheten av Ödsmålsbron. Svenska Kraftnät har i princip bara en kund i Västra Götaland, nämligen Vattenfalls regionnät. Vattenfall distribuerar i sin sedan elen till de olika lokala näten och i till vissa storförbrukande slutkunder.
I slutet av året räknar Svenska Kraftnät med att lämna in tillståndsansökan för den nya ledningen till Energimarknadsinspektionen, som sedan tar cirka ett år på sig för att behandla ansökan och när den blir godkänd och Svenska Kraftnät får koncession kan de börja bygga.
– Vi räknar med att kunna driftsätta anläggningen 2031, säger Martin Norlund.
För anslutning av den havsbaserade elen till ledningsnätet behöver en anslutningspunkt bestämmas. Hur detta skall avtalas är något Sverker Ekehage på Svenska Kraftnät som håller i det.
– Vi har utrett olika alternativa placeringar under en längre tid och vår förhoppning var att vi skulle vara klara med detta under förra året. Det har tyvärr framkommit utmaningar som gjort att vi inte är klara med detta ännu. Vi räknar med att det skall kunna bli klart under våren, säger Sverket Ekehage.
– Det handlar om att hitta ett läge någonstans på linjen från den nya stationen som planeras i Lunna och söderut. Det går ju i princip var som helst men i praktiken är det mycket som skall stämma. Viktiga utgångspunkter är förstås markägarens och kommunens önskemål, säger Sverker Ekehage.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
