På kvällen den 27 oktober 1981 gick den ryska ubåten U 137 på grund i Gåsöfjärden utanför Karlskrona där Sverige har en flottbas. På eftermiddagen den 28 oktober skulle GP-journalisten Karl-Eric Magnusson precis sätta sig till bords vid en middag i samband med en turistkonferens i samma stad när han får ett samtal från redaktionen i Göteborg.
– En rysk u-båt har gått på grund. Kan du ta dig dit, undrar de, berättar Karl-Eric Magnusson, under många år journalist på Göteborgs-Posten.
Det kan han och när han kommer fram till vaktkuren på flottbasen i Karlskrona berättar han sitt ärende men blir först inte trodd.
– Jag var första journalist på plats och det blev en dispyt där vakten tillbakalutad med fötterna på bordet hävdade att han kunde sitt jobb och om någon ubåt gått på grund skulle han ha vetat om det. Men han fick ringa och kolla och fick reda på att det var som jag sagt, berättar Karl-Eric Magnusson.
Det blev starten på en 10 dagar lång och många dagar spänningsfylld väntan på någon slags upplösning. En ständigt närvarande fråga var om det fanns kärnvapen ombord på ubåten.
– I en rapport om hur försvaret hanterade krisen i Karlskrona den gången refereras den första presskonferensen man höll dagen efter att pressen var på plats. Där skriver man att en enda reporter ställde frågan om det fanns kärnvapen ombord och att det var jag, berättar Karl-Eric Magnusson.
Redan dagen efter ankomsten till Karlskrona kunde han och den övriga pressen, Kvällsposten var nummer två på plats av till slut 250 representanter från press över hela världen, enligt Karl-Eric, med hjälp av kustbevakningen åka ut och beskåda ubåten på grunden. Men inte alla.
– Det var ju skyddsområde, så de utländska pressrepresentanterna fick inte komma nära, vilket var en fördel för oss svenskar, berättar Karl-Eric.
Mycket snabbt kom det till stånd förhandlingar där Sveriges representant var stabschefen Karl Andersson. Karl-Eric Magnusson hade daglig kontakt med honom och var därmed ständigt uppdaterad.
– Han var först full av tillförsikt att man snabbt skulle komma överens, men det övergick snart till pessimism, berättar Karl-Eric.
Huvudfrågan handlade om hur ubåten skulle komma loss. Ryssarna ville komma in med fartyg och lösa det själva. Sverige vägrade släppa några ryska fartyg över den svenska territorialgränsen.
– Torbjörn Fälldins order att hålla gränsen var stenhård. Isbrytaren Thule kommenderades till platsen och la sig tvärs över farleden för att blockera tillfarten, berättar Karl-Eric Magnusson.
Varje dag åkte han med ut till vattnen vid ubåten tillsammans med GP-fotografen Jarl Ahlström som kommit ned från huvudredaktionen. Vid ett tillfälle var det högvatten och bästa läge att försöka för U 137 att för egen maskin komma av grundet.
– Då hörde vi först dånet när motorerna varvade upp och såg sedan svallet när propellern kopplades på. Men ubåten rörde sig inte ur fläcken.
Den 6 november var U137 i stället bogserad av grundet genom svensk försorg. Under hela dramat var Karl-Eric Magnusson på plats och rapporterade varje dag, i artiklar, helsidor och uppslag om händelseutvecklingen. Det blev många dagar och det uppskattades inte av alla.
– Facket sa att det blev för många dagar arbetstidsmässigt och att jag måste komma hem. Jag vägrade. Rektorn på Ramnerödsskolan där jag arbetade fyra timmar i veckan sa att jag måste komma och jobba. Då sa jag upp mig, berättar Karl-Eric Magnusson.
Bondsonen från Hedekas hade därmed kastat loss helt och hållet från sin tidiga lärarbana och kunde för första gången på heltid ägna sig åt journalistiken. En sysselsättning som han började med redan 1955 som radskrivare på GP. 2003 gick han i pension, fortsatte på frilansbasis i många år för ett flertal tidningar. Numera är han en flitig och uppskattad medarbetare på Tidningen Västsverige med både ekonomikrönika och reportage av olika slag.
Tack för att du stöttar lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
